Intervallpass
När regnet piskade mot rutan i eftermiddags suckade jag lite. Jag hade sagt ja till intervallträning ikväll med Karin och Paulina. Mitt första intervallträningspass någonsin. Men regnet upphörde och jag skuttade mot vagnen.
I mitt huvud såg jag hur jag flög över planen sida vid sidan jämte de andra två (som både är grymma löpare sen många många år tillbaka).
Där fick mitt självförtroende en törn. Första varvet - vi sprang runt en fotbollsplan - höll jag mig precis bakom, men in på andra varvet kände jag att det tog emot. Men jag kämpade å kämpade. Jag kämpade med benen för att komma framåt, med andningen och anstängnings astman och mitt självförtroende som blev mindre och mindre.
Fast jag har lärt mig mycket ikväll:
*Jag är inte dålig utan inte lika vältränad som dem. Jag kämpade och var duktig på mitt sätt;)
*Även om jag fick ångest när jag blev omsprungen så känner jag mig jätte pepp på att kämpa så mycket att jag inte blir omsprungen mer... Någonsin :)
*Löpning blir lite roligare för varje gång. Tror stor del är för att Karin alltid är så positiv och ser det fina med allt. Hon älskar till och med känslan när man tränar så hårt att man är "helt slut". Mer peppande människa får man leta efter:)
Nu ska jag njuta av resten av den här kvällen.
Ha det gött!
-A
Du är definitivt inte dålig! Du var grym! Du slet precis lika hårt som vi!
Sen tror jag att lite av problemet var att du hängde med så bra i den första intervallen...för mig gick den i 4.11 tempo, och det tempot ska du inte kunna hänga med i (jag fixar inte 20 sådana intervaller).
MEN jag förstår det här med att känna sig knäckt av att bli omsprungen- jag är likadan. Det är så sjukt jobbigt mentalt, men det blir enklare. Jag försöker tänkta att det alltid kommer finnas dom som är snabbare än mig.
Och sen ska du komma ihåg att det är långtifrån alla som tar sig runt en mil.
Du är så jäkla duktig och Varvet kommer gå hur bra som helst för dig!!