♥

När jag var liten var jag den som gjorde som alla ville. Alltid redo för att köra på det som alla tyckte och tänkte för att passa in. På dagis har jag minnen av att jag härmade allas pärlplattor och klippte av håret när bästa tjejkompisen gjorde det. (fy va jag ångrade mig då)

Ju äldre jag blev och efter all psykologi på gymnasiet så insåg jag att jag måste tillåta mig själv att göra som jag vill. Kan inte alltid tillfredställa andra. Då lärde jag mig att säga ifrån. Vill jag inte så vill jag inte. Visst, det finns alltid undantag men den i slutändan så har vi våra egna liv att ta hand om.

Man vet inte hur länge man lever och man ska ta vara på det livet.

Jag är inte den som tjatar. Jag lärde mig av en bra kille att man alltid skulle säg vad man tycker och tänker. Fick det inpräntat i mig att andra inte vet hur jag tänker och det är så jag lever nu.

Helt omöjlig att faktiskt veta hur andra tänker i och med att vi är så olika och att vi har olika bagage. Alla har vart med om olika och alla reagerer olika i olika situationer.
Jag till exempel hatar sjukhus. Vill helst aldrig dit. Det ska till mycket för att jag ska släpa mig dit. Andra har inga problem med det men jag har det. Hur ska folk veta det om jag inte säger det. Har inget å göra med andra utan bara mig själv. Besökte aldrig farmor när hon låg där utan besökte henne när hon kom hem. Bryr mig om andra men också om mig själv och känslan jag får av sjukhus går inte att beskriva.

Spenderat 20 år av mitt liv med å bara tänka på andra i och med att jag har blivit uppfostrad till att det är mycket mycket viktigt och faktiskt glømt vad det är JAG VILL (no hard feelings parents. Har haft en mycket bra uppfostran som jag faktiskt är stolt över då jag faktiskt klarat mig mycket bra i livet tack vare er;) )

Säger man att man inte vill så vill man inte. Så tänker jag. En gång kan jag försöka övertala men sen ger jag upp.
Jag vet inte hur andra tänker om man inte berättar det.

Nu är våren här och vinterdeppen försvinner. Solen kommer fram och livet är lyckligt.
Finns så mycket att se fram emot och det är bara jag som väljer ifall jag vill vara lycklig eller olycklig.

och vem vill vara olycklig? :)



Jag och Annie. Oslagbara i knasigheter. Saknar dig. En helg i Oslo var för lite när mna bara ses en gång i året!