fynd under vårstädning
det finns en speciell historia som alltid får mig att få lite tårfyllda ögon och som gör att jag tänker en extra gång.
hittade den på papper som jag en gång skrivit ut:
"en vän till mig öppnade lådan i sin frus byrå och tog fram ett litet paket inslaget i rispapper.
Det här, sa han, är inget vanligt paket, det är underkläder. Han slängde pappret och tittade på det utsökta sidenet och spetsen.
Hon köpte det första gången vi åkte till New York för 8 eller 9 år sedan.
Hon använde det aldrig. Honsparade det till ett "speciellt tillfälle".
Bra, jag tror detta är det rätta tillfället. Han gick fram till sängen och lade de andra kläderna hon skulle ha på sig på begravningen. Hans fru hade just gått bort.
Han vände sig mot mig och sa: spara aldrig något till ett speciellt tillfälle, varje dag du lever är ett speciellt tillfälle.
Jag tänker fortfarande på dessa ord; de har förändrat mitt liv. Nu inser jag mer och städar mindre. Jag sätter mig på terrassen coh beundrar landskapet utan att tänka på ogräset i trädgården.
Jag spenderar mer tid med min familj och vänner och mindre på att arbeta.
Jag har förstått att livet måste vara en enhet av erfarenheter att njuta av, inte en överlevnadskurs.
Jag sparar inte längre. Jag använder mina kristallglas varje dag. Jag tar på mig min kavaj när jag ska till snabbköpet, om jag har lust. Jag spar inte min bästa parfym för speciella fester, jag använder den varje gång jag har lust.
Uttrycken "nån dag" och "en vacker dag" håller på att försvinna ur mitt ordförråd. Om det är värt att se, lyssna på eller göra, vill jag se de, lyssna på det eller göra det NU. Jag är inte säker på vad min väns fru hade gjort om hon visste att hon inte skulle vara här imorgon, som vi alla tar förgivet. Jag tror hon hade kontaktat sina familjemedlemmar och sina närmaste vänner.
Hon hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och slutat fred för något gammal gräl eller meningsskiljaktighet.
Jag föreställer mig att hon skulle gått ut för att äta kinamat, vilket va hennes favorit mat. Det är dess ogjorda småsaker som stör mig om jag visste att mina timmar var räknade. Det stör mig att jag slutat träffa gamla vänner som jag "nån dag" skulle ta kontakt med.
Det stör mig att jag inte skriver de brev som jag tänkt skriva "en vacker dag".
Det stör mig och gör mig ledsen att jag inte sagt till mina föräldrar, syskon och bar, tillräckligt ofta, hur mycket jag älskar dem.
Nu försöker jag inte försena, hålla tillbaka eller spara något som skulle kunna berika våra liv med skratt eller glädje.
Och varje dag säger jag till mig själv att idag är en speciell dag.
Varje dag, varje timme, varje minut... är speciell.
en vacker dag i stöten
hittade den på papper som jag en gång skrivit ut:
"en vän till mig öppnade lådan i sin frus byrå och tog fram ett litet paket inslaget i rispapper.
Det här, sa han, är inget vanligt paket, det är underkläder. Han slängde pappret och tittade på det utsökta sidenet och spetsen.
Hon köpte det första gången vi åkte till New York för 8 eller 9 år sedan.
Hon använde det aldrig. Honsparade det till ett "speciellt tillfälle".
Bra, jag tror detta är det rätta tillfället. Han gick fram till sängen och lade de andra kläderna hon skulle ha på sig på begravningen. Hans fru hade just gått bort.
Han vände sig mot mig och sa: spara aldrig något till ett speciellt tillfälle, varje dag du lever är ett speciellt tillfälle.
Jag tänker fortfarande på dessa ord; de har förändrat mitt liv. Nu inser jag mer och städar mindre. Jag sätter mig på terrassen coh beundrar landskapet utan att tänka på ogräset i trädgården.
Jag spenderar mer tid med min familj och vänner och mindre på att arbeta.
Jag har förstått att livet måste vara en enhet av erfarenheter att njuta av, inte en överlevnadskurs.
Jag sparar inte längre. Jag använder mina kristallglas varje dag. Jag tar på mig min kavaj när jag ska till snabbköpet, om jag har lust. Jag spar inte min bästa parfym för speciella fester, jag använder den varje gång jag har lust.
Uttrycken "nån dag" och "en vacker dag" håller på att försvinna ur mitt ordförråd. Om det är värt att se, lyssna på eller göra, vill jag se de, lyssna på det eller göra det NU. Jag är inte säker på vad min väns fru hade gjort om hon visste att hon inte skulle vara här imorgon, som vi alla tar förgivet. Jag tror hon hade kontaktat sina familjemedlemmar och sina närmaste vänner.
Hon hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och slutat fred för något gammal gräl eller meningsskiljaktighet.
Jag föreställer mig att hon skulle gått ut för att äta kinamat, vilket va hennes favorit mat. Det är dess ogjorda småsaker som stör mig om jag visste att mina timmar var räknade. Det stör mig att jag slutat träffa gamla vänner som jag "nån dag" skulle ta kontakt med.
Det stör mig att jag inte skriver de brev som jag tänkt skriva "en vacker dag".
Det stör mig och gör mig ledsen att jag inte sagt till mina föräldrar, syskon och bar, tillräckligt ofta, hur mycket jag älskar dem.
Nu försöker jag inte försena, hålla tillbaka eller spara något som skulle kunna berika våra liv med skratt eller glädje.
Och varje dag säger jag till mig själv att idag är en speciell dag.
Varje dag, varje timme, varje minut... är speciell.
en vacker dag i stöten
Kommentarer
Trackback