♥

När jag står här känner jag mig ödmjuk inför den uppgift vi har framför oss, men också tacksam för det förtroende ni har ingjutit och medveten om de uppoffringar våra förfäder har gjort. Jag tackar president Bush för att han tjänat vårt land, liksom för den generositet och den samarbetsvilja han har uppvisat under hela denna övergångsperiod.

Fyrtiofyra amerikaner har nu svurit presidenteden. Orden har uttalats samtidigt som välståndets vågor har gått höga och fredens lugna vatten legat blanka. Ändå svärs eden inte sällan när molnen tornar upp sig och stormarna rasar. Vid sådana tillfällen har Amerika kämpat på inte bara tack vare förmågan och visionen hos dem som innehaft höga ämbeten, utanför att Vi som Folk har fortsatt att förlita oss på våra förfäders ideal och varit lojala mot de dokument med vilka staten grundades.

Så har det varit. Så måste det förbli med denna generation amerikaner.

Det är välkänt att vi befinner oss mitt i en kris. Vårt land är i krig mot ett vidsträckt, våldsamt och hatiskt nätverk. Vår ekonomi är allvarligt försvagad som en följd av somligas girighet och ansvarslöshet, men också vårt kollektiva misslyckande med att fatta svåra beslut och förbereda landet för en ny tid. Hem har förlorats, arbeten har försvunnit, företag har slagit igen. Vår sjukvård är för kostsam, våra skolor utelämnar för många och för varje dag stärks bevisen för att de sätt som vi förbrukar vår energi stärker våra motståndare och hotar vår värld.

Dessa är kristecken, som kan mätas och sammanställas. Desto svårare att mäta, men inte mindre djupgående, är hur självförtroendet runtom i vårt land försvagas - en gnagande oro för att Amerikas nedgång är oundviklig, och att nästa generation måste sikta lägre.

I dag säger jag till er att utmaningarna vi står inför är verkliga. De är allvarliga och de är många. De kommer inte att övervinnas lätt eller inom kort. Men det ska ni veta, Amerika - de kommer att övervinnas.

På denna dag samlas vi här för att vi har valt hopp framför rädsla, ett enat syfte framför konflikt och oenighet.

På denna dag har vi kommit för att utropa ett slut på de futtiga klagomål och falska löften och utslitna dogmer som alltför länge har strypt politiken.

Vi är ännu en ung nation, men såsom Skriften säger är tiden inne att lägga barnsligheter åt sidan. Tiden är inne att på nytt bekräfta vår bestående anda, att göra kloka historiska val, att föra vidare den där dyrbara gåvan, den där nobla tanken som gått i arv från generation till generation: det gudomliga löftet att alla är lika värda, att alla är fria och att alla förtjänar en möjlighet att till fullo fullfölja sin strävan efter lycka.

När vi på nytt bekräftar vår nations storhet inser vi samtidigt att storheten inte kan tas för given. Den måste förtjänas. Vår resa har aldrig präglats av genvägar eller förnöjsamhet. Den har inte varit de klenmodigas väg, för dem som föredrar ledighet framför arbete, eller som bara eftersträvar rikedomens och berömmelsens sötma. Den har snarare varit risktagarnas, de handlingskraftigas, de skapandes väg. Vissa av dem har ärats men alltsomoftast har det varit kvinnor och män som jobbat på i tystnad, som har burit oss fram längs den långa, ojämna vägen mot välstånd och frihet.

För vår skull packade de sina få tillhörigheter och reste över världshaven i jakt på ett nytt liv.

För vår skull slet de i fabriker och koloniserade Västern, uthärdade pisksnärtarna och plöjde den hårda jorden.

För vår skull stred de och dog, på platser som Concord och Gettysburg, Normandie och Khe Sanh.

Gång efter annan kämpade och offrade och arbetade dessa män och kvinnor, till dess att de fick valkar på händerna, så att vi kunde få en bättre tillvaro. De såg Amerika som någonting större än summan av våra individuella strävanden, mäktigare än den splittring som härkomst, inkomst eller käbbel kan åstadkomma.

Det är denna resa vi fortsätter på i dag. Vi är fortfarande det mest blomstrande och mäktiga landet på jorden. Våra arbetare är inte mindre produktiva än när den här krisen började. Våra sinnen är inte mindre uppfinningsrika, våra varor och tjänster inte mindre behövda än de var i förra veckan eller förra månaden eller förra året. Vår förmåga är oförminskad. Men den tid då vi kunde vara orubbliga, då vi kunde skydda snäva särintressen och skjuta upp obekväma beslut - den tiden är helt säkert förbi. Från och med i dag måste vi rycka upp oss, sopa bort dammet från våra axlar och återigen börja bygga upp Amerika.

Var vi än ser oss omkring finns det saker att göra. Ekonomins tillstånd manar till djärv och snabb handling, och vi kommer att handla - inte bara för att skapa nya arbetstillfällen, utan också för att lägga en ny grund för tillväxt. Vi ska bygga vägarna och broarna, de kraftnät och digitala band som göder vårt näringsliv och binder oss samman. Vi ska åter ge vetenskapen dess rättmätiga roll, och använda teknikens under till att höja vårdens kvalitet och sänka dess kostnader. Vi ska utnyttja solen och vindarna och jorden till att skapa bränsle till våra bilar och driva våra fabriker. Och vi ska förvandla våra skolor, högskolor och universitet för att möta den nya tidens krav. Allt detta kan vi göra. Och allt detta ska vi göra.

Det finns de som ifrågasätter vidden av våra ambitioner - som antyder att vårt system inte kan hantera alltför stora planer. Men deras minne är kort. För de har glömt vad det här landet redan har gjort; vad fria män och kvinnor kan åstadkomma när deras föreställningsförmåga förenas med ett gemensamt syfte och nödvändighet med mod.

Vad cynikerna inte inser är att marken under dem gungar - att de stelbenta politiska argument som har uppslukat oss så länge inte längre gäller. Den fråga vi ställer oss i dag är inte om vår statsapparat är för stor eller för liten, utan om den fungerar - om den hjälper familjer att finna anständigt avlönat arbete, ger dem vård de har råd med, en värdig pension. Där svaret är ja ska vi bli bättre. Där svaret är nej, ska vi lägga ner. Och vi som hanterar skattepengar kommer att utkrävas ansvar att spendera klokt, ändra på gamla ovanor och bedriva vår verksamhet i fullt dagsljus - för det är bara då vi kan återupprätta det livsviktiga förtroendet hos folket för dess styre.

Vi frågar oss inte heller om marknaden är en god eller ond kraft. Dess förmåga att skapa välstånd och öka frihet saknar motstycke, men denna kris har påmint oss om, att utan ett vakande öga kan marknaden tappa kontrollen - och att en nation inte kan blomstra länge när den bara belönar de framgångsrika. Vår ekonomis framgångar har alltid varit beroende inte bara av storleken på vår bruttonationalprodukt, utan också av vårt välstånds räckvidd, av vår förmåga att ge varje villig själ möjligheten - inte av välgörenhet, utan för att det är den säkraste vägen till vårt gemensamma bästa.

Vad gäller vårt gemensamma försvar avfärdar vi att det finns ett val mellan vår säkerhet och våra ideal. Nationens fäder, som stod inför risker vi knappt kan föreställa oss, författade ett samhällskontrakt för att säkra rättsstaten och medborgarnas rättigheter; ett samhällskontrakt som fördjupats genom generationers blodsoffer. Dessa ideal lyser fortfarande upp världen och vi tänker inte överge dem av praktiska skäl. Och till alla de folk och regeringar som ser på i dag, från de mest storslagna huvudstäderna till den lilla by där min far föddes: Ni ska veta att Amerika är vän med varje land, man, kvinna och barn som söker en fredlig och värdig framtid - och att vi är redo att leda igen.

Minns att tidigare generationer tog strid mot fascism och kommunism inte bara med robotar och pansarvagnar, utan också med hjälp av robusta allianser och varaktiga övertygelser. De insåg att vår makt inte ensam kan skydda oss, eller att den ger oss rätten att bete oss som vi vill. I stället insåg de att vår makt växer när den utövas förståndigt, att vår säkerhet har sitt ursprung i vår strävans rättfärdighet, i kraften hos vårt föredöme, i det lugn som ödmjukhet och återhållsamhet inger.

Vi är detta arvs väktare. Genom att ännu en gång vägledas av dessa principer kan vi bemöta de nya hot som kräver ännu större ansträngningar - ännu större samarbete och förståelse mellan nationer. Vi kommer att börja överlämna Irak till dess invånare på ett ansvarsfullt sätt och skapa en surt förvärvad fred i Afghanistan. Tillsammans med gamla vänner och forna fiender kommer vi outtröttligt att arbeta för att minska kärnvapenhotet och tvinga tillbaka den globala uppvärmningen. Vi kommer inte att be om ursäkt för vår livsstil, och vi kommer inte att tveka att försvara den; till dem som försöker flytta fram sina positioner genom att skapa terror och slakta oskyldiga, till er säger vi nu att vår övertygelse är starkare och inte kan knäckas; ni kan inte överleva oss, och vi kommer att besegra er.

För vi vet att vårt lapptäcke till arv är en styrka, inte en svaghet. Vi är en nation som består av kristna och muslimer, judar och hinduer - och icketroende. Vi har formats av varje språk och kultur från världens alla hörn; och eftersom vi har genomlevt inbördeskrig och segregation, och trätt fram starkare och mer enade från det mörka kapitlet, är vi formade att tro att det gamla hatet någon gång ska sjunka undan; att stamtänkandet snart skall upplösas; att när världen blir allt mindre kommer mänskligheten gemensamt att visa sin sanna natur; och att Amerika måste spela sin roll när en ny fredlig era ska inledas.

Till den muslimska världen: Vi söker en ny väg framåt, byggd på gemensamma intressen och gemensam respekt. Till de ledare runtom i världen som försöker så split eller skyller sina samhällens brister på Väst: Ni ska veta att ert folk kommer att bedöma er utifrån vad ni kan bygga, inte vad ni kan förstöra. Till dem som klamrar sig fast vid makten med hjälp av korruption, svek och genom att tysta meningsmotståndare: Ni ska veta att ni är på fel sida om historien men att vi kommer att sträcka ut en hand om ni är villiga att öppna er knutna näve.

Till alla fattiga nationers folk: Vi lovar att arbeta vid er sida för att få era bondgårdar att blomstra, låta rent vatten flöda, ge näring till svultna kroppar och kunskapstörstande sinnen. Och till de länder, som liksom vårt åtnjuter ett visst överflöd, säger vi att vi inte längre har råd att vara likgiltiga inför lidande utanför våra gränser. Inte heller kan vi förbruka världens resurser utan att ta hänsyn till konsekvenserna. För världen har förändrats, och vi måste förändras med den.

När vi betraktar den väg som ligger framför oss påminns vi med ödmjuk tacksamhet om de modiga amerikaner som precis just nu patrullerar avlägsna öknar och berg. De har någonting att säga oss, liksom de fallna hjältar som ligger i Arlington och viskar till oss genom åren. Vi hedrar dem för att de är vår frihets väktare, men också för att de förkroppsligar samhällstjänstgöringens anda, en vilja att finna en mening med någonting större än sig själv. Ändå är det i detta ögonblick - ett ögonblick som kommer att prägla en generation - precis den andan som måste uppfylla oss alla.

För även om staten kan och måste göra mycket, är det ytterst tillförsikten och beslutsamheten hos det amerikanska folket som denna nation vilar på. Det är vänligheten att släppa in en främling när flodfördämningarna har brustit, osjälviskheten hos en arbetare som hellre kortar sin arbetstid än att se en vän förlora sitt jobb, som gör att vi genomlider de mörkaste stunderna. Det är brandmannens mod att störta in i en rökfylld trappuppgång, men också en förälders vilja att föda upp ett barn, som till slut avgör vårt öde.

Våra utmaningar må vara nya. Verktygen vi har för att bemöta dem må vara nya. Men de värderingar som vår framgång vilar på - ärlighet och hårt arbete, mod och rent spel, tolerans och nyfikenhet, lojalitet och patriotism - de är gamla. De är sanna. De har utgjort den tysta framgångskraften genom vår historia. Vad som alltså krävs är en återgång till dessa sanningar. Vad som krävs av oss nu är en ny ansvarsfull era - att varje amerikan erkänner att vi har skyldigheter gentemot oss själva, vårt land och världen, skyldigheter som vi inte motsträvigt accepterar utan snarare gladeligen antar, trygga i förvissningen om att det inte finns någonting som är så tillfredsställande för själen, eller så utmärkande för vår nationalkaraktär, som att ge allt för att lösa en svår uppgift.

Detta är medborgarskapets pris och löfte.

Detta är källan till vårt självförtroende - insikten att Gud uppmanar oss att forma ett ovisst öde.

Detta är meningen med vår frihet och vår tro - skälet till att män och kvinnor och barn oavsett hudfärg och religion kan fira tillsammans i denna magnifika park, och att en man, vars far för mindre än sextio år sedan kanske inte hade blivit serverad på en kvarterskrog, nu kan stå inför er och svära den heligaste ed.

Så låt denna dag markera hågkomsten om vilka vi är och hur långt vi har färdats. Året då Amerika föddes, under den kallaste av månader, kurade en lite grupp patrioter ihop intill utslocknande brasor längs en isig flods banker. Huvudstaden var övergiven. Fienden avancerade. Snön var röd av blod. Vid detta ögonblick, då utfallet av vår revolution var som mest ovisst, gav vår landsfader order om att dessa ord skulle läsas upp för folket:

"Låt det berättas för framtidens människor att under midvintern, när ingenting utom hopp och goda egenskaper kunde överleva, då gick stad och land samman mot en gemensam fara för att betvinga den."

Amerika, ställda inför våra gemensamma faror, under denna strapatsrika vinter, låt oss minnas dessa tidlösa ord. Med hopp och goda egenskaper, låt oss än en gång stå emot de kalla vindarna, och rida ut de stormar som må komma. Gör så att våra barnbarn kan säga, att när vi sattes på prov så vägrade vi att avbryta denna resa, att vi inte vände oss om eller vacklade, och med blicken fäst vid horisonten och genom Guds nåd, bar vi fram denna frihetens stora gåva och överlämnade den i tryggt förvar till kommande generationer.

Tack.